"Kyss mig inte det kommer bara leda till nå't ont ändå"

Så blir jag sådär ledsen igen... När jag tänker på det blir det verkligt. Gillar inte att vara ensam, då tänker jag på det mycket oftare. Jag vill inte tänka på det, förnekelse fungerar för mig. Borde ta tag i mitt liv, borde göra något åt saken. Men jag vågar inte, jag är FEG! Jag vill och ändå så fegar jag ur... Mitt nya perspektiv på vad som är och vad som inte är viktigt här i livet har visat sig vara svårare än jag trott att leva upp till.... Ärlighet vara längst heter det, fast ibland kan det orsaka mer skada än nytta. Varför ska det vara så förbannat svårt! Är så otroligt förvirrad... Jag vet vad jag vil, jag är en driven person! Varför håller jag då på med detta velande?

"she's a love potion that plays with your emotions"

Känslan av att jag inte har ett liv blir allt mer påtaglig... Klockan är sju på en lördagkväll och jag sitter i soffan och funderar på att gå och lägga mig. Jag är trött, grinig, lite lätt stressad över morgondagen och den kommande veckans bravader. Vet inte riktigt hur jag ska hinna med allt, dygnet har ju trots allt bara 24 timmar. Fast vem behöver sova egentligen? JAG! Jag behöver sova... Framför allt behöver jag få mer tid till att träffa och umgås med mina vänner. J på jobbet Sa häromdagen "du har väl inget planerat på måndag eftermiddag/kväll"... Jag svarar nej (för som alla vet har jag ju inget liv), J replikerar då med " Bra, nu har du de, vi ska jobba över lite.... Så se till att inte boka upp dig." Jo jag håller mig ju sysselsatt iafall....

På det mer privata planet så känner jag mig frustrerad, vet inte vad jag känner eller vill känna. Jag vet vad jag borde känna, men de gör jag inte... Eller jag försöker förtvivlat intala mig själv att det är så jag känner... Men förnekelse fungerar bara till en viss gräns och den gränsen verkar dessvärre vara nådd för ett bra tag sen.... Det värsta är att jag vet att det inte kommer att leda till något, bara att jag kommer bli mer olycklig.... Detta är något otydligt jag vet och det kommer så förbli tills jag själv får en mer tydlig bild av hur det ligger till.... Just nu vet jag bara att det känns lite jobbigt och lite tomt....

Pengar är världsliga ting och är till för att spenderas.... Tror jag ska köpa mig lite tillfällig lycka i form av en festivalbiljett eller två snart.... :P

Vi ses i Nangijala..

Vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen men pallar inte med att hålla allt inom mig. Året började helt underbart och hade världens förutsättningar för att bli ett toppen år. Sen bara en vecka senare kändes det som om alla förutsättningar krasades sönder, ingenting som kändes viktigt innan känns viktigt längre. Det finns inte ens med på världskartan av vad som kan klassificeras som viktigt. Att se någon som alltid funnits med en och alltid varit frisk, kry och levt ett aktivt liv ligga stilla utan att kunna vare sig prata, röra sig eller öppna ögonen orsakar en så djup smärta. Vetskapen av att man inte kan göra något annat än att finnas där orsakar i sin tur en känsla av hjälplöshet och ilska. Helgen pendlade mellan glädje för att få vara med min familj och en hejdlös sorg över det som hänt. Med inställningen att allt kommer att bli bra, det måste det bli åkte bror och jag hem på söndag eftermiddagen. När far någon timme senare ringde och sa att de va över kändes det som om hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Jag tappade med ens förmågan att kontrollera mig själv och började gråta hejdlöst. Vad ska man göra finns inget annat att göra. Bror säger efter en stund. "han har det säkert bra nu, han är nog på en löptur med Cassi så som han alltid va på Tjurkö". Så är det nog, det är i alla fall så jag kommer minnas honom...

De senaste dagarna har jag pendlat mellan att inte riktigt vilja inse att det hänt och stundtals på nytt insett att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. *ALDRIG* Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå..... Allt skulle ju blir bra, han skulle ju bli frisk igen.. Det är kanske fjantigt men man inser vad som är viktigt och får ett helt annat perspektiv till saker och ting. Jag är evigt tacksam för att mina vänner är så stöttande som de är, utan dem hade dessa dagarna varit outhärdliga. Till helgen kommer far på besök, det känns bra han ska få många kramar och god mat.

Nytt år....

2009…

• Testade jag på att jobba som lärare, vilket var väldigt roligt
• Åkte jag på rajraj i maj till Spanien med ett underbart gäng människor
• Var jag i underbara Väröbacka för första gången
• Tog jag kandidatexamen från kostekonom programmet
• Var jag på min första segelsemester för och blev inte det minsta sjösjuk
• Blev jag kär för tredje gången i mitt liv
• Fick jag mitt hjärtat krossat för tredje gången i mitt liv
• Fick jag ytterligare insikt i mina brister och tillgångar
• Såg jag Metallica, Manson och Slipknot live
• Bar det av på familjesemester med mor, far, bror & Sara till Kreta
• Lärde jag mig virka
• Fyllde jag 25 år och hade två underbara kalas
• Fick jag mitt första jobb som kostekonom

Det känns aldrig som att man hunnit med så mycket när man sammanfattar sitt år så här. Men jag kan helt ärligt säga att jag har haft fullt upp! Jag hoppas dock att 2010 blir aningens bättre, ska jobba på att vara ärligare med vad jag själv känner. Att säga vad jag själv verkligen tycker och tänker om saker och ting, att inte hålla tyst. Fast det finns vissa saker jag tror det blir bäst om jag håller tyst med ett tag till. Skrattade gott åt Johan när han sa att hans nyårslöfte var att förbättra sin egen livskvalitet men får nog erkänna att det är ett ganska bra nyårslöfte och något som även jag borde jobba med. Tror nog att 2010 kommer bli ett bra år, jag är hoppfull och positiv.