tisdag 23 februari 2010

Meningslöst...

Känslan av att jag inte duger till något håller kvar greppet om mig... Kan som inte få bort den... Funkar hyfsat på jobbet, men känner mig även där mer eller mindre värdelös mellan varven. Finns inte tid till att göra saker och ting så bra som jag vill göra dem och jag känner mig inte motiverad att påbörja några av de andra (tusen) projekten jag borde ta tag i heller... Vad är det för mening då blir det jag gör ännu mindre så bra som jag vill att de ska bli.

Varför kan jag inte få va glad å nöjd... Att få vara nöjd med tillvaron är väl inte ett allt för högt krav? Eller? Ingenting jag gör tycks hjälpa.... Jag försöker tänka positivt, men de går inte.... GÅR INTE!! Är så otroligt trött, vill bara sova hela tiden och ju mer jag sover desto tröttare blir jag.... Känner mig väldigt gnällig, vad har jag att gnälla för egentligen. Jag har ett jobb, en lägenhet och ett gäng vänner.... Varför känns det då som om att jag inte har någonting alls.... Känner ig ensam och bortglömd... Lite som en nallebjörn någon tappat under sängen å sedan glömt bort.... De va ju kul när nallebjörnen var med överallt, men nu behövs den inte mer man klarar sig bra utan den. (jag är alltså nallebjörnen som ingen längre behöver eller saknar)

Fy va jag gnäller! Ska nog sova nu... Då slipper jag gnälla å tänka på hur meningslöst allt är...

söndag 21 februari 2010

Ilska/förvirring(/frustration

Känner stor avsky mot positiva människor... Är otroligt negativ och känner stark avsky och avundsjuka mot dem som är glada och kan glädjas åt alla små fjantiga glädjeämnen här i livet... "Åh solen skiner!" "Oh va mysigt med snö" "OS! Jippie, vi tog guld".... BLÄÄÄÄ! Orkar inte bry mig om att solen skiner eller att Sverige tog guld i nån jäkla skidsport.... Jag struntar i allt och går i idé till mitten av april... Då kanske jag orkar engagera mig i att försöka ha ett liv igen... Jag är så förbannat trött på att vara ensam hela tiden... Jag vill ha någon att hålla om att krama och att bli kramad av... Inte så att jag behöver någon att umgås med 24 timmar om dygnet, men det hade vart skönt att veta att det fanns någon som helst av allt ville umgås med mig å bara mig... Men inte! Alla killar jag träffar tröttnar efter första veckan å sen vill dom antingen inte umgås mer eller så blir vi vänner.... YEY! Ännu en vän precis vad jag behöver *NOT* Varför duger inte jag till mer än "kompis"? Eller så kan man ha mig som lite tidsfördriv i väntan på något bättre, det är med poppis å sen kasta mig åt sidan... Jepp, en mycket bra idé... Nu kommer den där känslan av att det vore otroligt skönt att kasta något hårt i väggen över mig igen... *FRUSTRATION*

Ska sluta skriva nu innan jag skriver något riktigt korkat å elakt...

torsdag 18 februari 2010

Som en gummiboll......

Vet inte riktigt varför men just nu går mitt humör upp och ner som en jojjo eller kanske en studsboll... Jag slår i botten hårt å sen studsar jag uppåt igen toppar för att därefter rasa mot golvet igen... Börjar bli lite tjatigt nu... Vill studsa upp å stanna på topp ett tag.... Ont i huvudet har jag med, det suger.... Gillar inte värk i kroppen, träningsvärk går an då känner man sig lite duktig. All annan värk är av ondo.

Jobbet går bra, eller bra jo det går bra. Om det bara ville lugna ner sig lite så att jag hann med att andas när jag var där... jag gillar att ha saker att göra hela tiden och att få nya utmaningar serverade nästan dagligen, men just nu är det lite väl mycket. Det är kul när ens medarbetare och chefer har förtroende för en men mer förtroende innebär även mer ansvar och fler arbetsuppgifter.... Ansvaret gillar jag, det är något jag gärna vill ha. Jag trivs med att ansvar, men jag hinner inte med mer på mina 8 timmar än det jag gör idag.

Till helgen kommer mor å far upp på besök, det ska bli skoj. Gå ut och äte, shoppa lite å så mysa framför TV:n.. Fina grejer de.... Gillar att umgås med föräldrarna, det är skönt och avslappnande... :)

Annars är det som innan det vill säga fortfarande förvirrad... Avskyr det, men vad ska man göra... Bara att bita ihop och leva med det... Tiden lär väl utvisa hur det blir.....