Varje gång jag tänker på det får jag en sån där hisnande känsla i magen. Det känns precis som när man åker nedsläppet på Liseberg… Vet inte om det är bra eller dåligt riktigt ännu, men det visar sig säkert tids nog. Jobbar febrilt på att stänga av och inte tänka så mycket.
Pratade med kompis på msn här om dagen… Diskuterade allt möjligt och halkade till slut in på vad som är viktigast när man blir intresserad/attraherad/kär i någon. Utseendet eller personligheten? Jag hävdar i all min bitterhet att de är utseendet som är viktigast (iafall till en början). Min vän hävdar dock (väldigt bestämt måste jag tilläga) att det är personligheten som är viktigast. Jag håller med om att personligheten ÄR viktigast i långvariga relationer. Men när det gäller första anblick och tillfällig attraktion är det ändå utseendet som är avgörande. Hur som helst fortsätter diskussionen och jag blir allt mer bitter. Tillslut utbrister jag ”Ja men om nu personligheten är viktigast måste jag ha en väldigt oattraktiv personlighet eftersom jag aldrig lyckas få napp”. Varpå min kompis säger: "Nejdå du har bara en väldigt stor personlighet… Jag tror att killarna blir lite byxis och inte riktigt vet hur de ska hantera dig”…. Vad svarar man på det? Vet inte ens om man borde gråta eller skratta åt det… Härligt! Jag skrämmer bort killarna genom att vara precis den jag är. Lovely! :P Detta gjorde mig inte än mer bitter… Nejdå inte alls..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar