Oförståelse...

Människor är korkade, så är det.... Vissa mer korkade än andra. Jag vet ju att det är så. Alla gör saker som man vet inte är bra för en, som man vet kommer medföra tråkiga konsekvenser för sig själv och andra. Men sen finns det dem som är snäppet mer korkade än andra dom som gör om samma misstag om och om igen. Varför utsätter man sig själv för det? Speciellt korkat är det när det helt uppenbart finns ett annat val man kan göra, ett val som inte medför några tråkigheter för vare sig en själv eller för någon annan. Detta förstår jag inte, jag förstår det inte alls.

//M

Out of sight, out of mind...

Ja det är tyvärr så det är... Om jag inte ser och blir påmind varje dag så glömmer jag bort och tänker inte på de. Sen kommer det en glimt av det där jag trodde jag förträngt och jag är tillbaka på ruta ett igen. Vet inte varför det ska vara så svårt, jag vet ju vad jag vill eller jag vet vad jag borde vilja. Så varför gör jag inte som jag vill?

Har en liten plan, en tanke på något jag vill göra... Kollar på lite bilder och blir mer och mer inspirerad. Men de får gott vänta till december, kanske kan bli som en julklapp till mig själv. Har lite planer, kommande projekt jag vill ta tag i. Det svåra är att jag vill så mycket och måste då välja vad jag vill börja med och vad som skall prioriteras. Vilket I-lands problem "jag har för många valmöjligheter".. Ett ganska lyxigt problem helt klart men likaså ett problem och halt klart en stressfaktor. Hur ska jag hinna med att gör allt jag vill göra?

Igår var det öl, god mat, goda vänner och utgång med dans... Vissa saker kommer aldrig förändras och andra saker kommer aldrig bli som de var igen. Men helt klart en bra kväll. Nu ska jag kolla på TV:n å umgås med min vän Ben & Jerry. Puss

Nytt jobb & nytt liv...

Eller jag har kanske inte fått ett nytt liv mer fått tillbaka ett liv, allt känns så mycket bättre nu när jag jobbar igen. Jag har mer självförtroende, mer ork och jag ser saker och ting ur ett annat perspektiv igen. Inge mer känna sig värdelös. Jag ät helt klart inte skapt för att vara arbetslös, det funkar inte för mig. Jag behöver ha något att göra, något som får mig att bli motiverad och engagerad. Har jobbat på Rica i snart fem veckor, fast det känns som om jag har varit där mycket längre än så. Jag har hela tiden saker att göra, nya projekt att driva, seminarium och utbildningar att gå på. Samtidigt som det är mycket så är det inte för mycket. Jag har mycket ansvar och befogenhet men oxå en enorm frihet att lägga upp mitt arbete som jag själv vill. Hoppas att det håller i sig, men känns som om detta kan bli riktigt bra. =)

Mitt så kallade liv utanför jobbet flyter på som vanligt. Jag kämpar för att hinna med så mycket som möjligt och att träffa alla jag vill träffa. Men dagarna går i varandra och tiden räcker inte alltid till. Men jag kan ändå inte låta bli att le för just nu känns allt så himla bra, trots att jag inte riktigt hinner med allt jag vill. Skulle allt vilja påstå att jag är ganska så lycklig nu....

Full av ord..

De går inge bra att skriva någe idag... Så jag gör de en annan dag i stället.

"Arla morgonstund"

Nej nej... Detta var visst en dum idé, alldeles för tidigt.....

Vänner, bekanta och totala främlingar...

Varför måste jag vara så ledsen? Kan jag inte få vara glad, jag har ett nytt jobb att se fram emot och det mesta i mitt liv går mot ljusare tider. Ändå kan jag inte känna mig riktigt glad, kan inte glädjas åt det jag har... Jag önskar att jag kunde göra vissa saker ogjorda att allting kunde bli som det var. Har på något sett lyckats ta avstånd från människor i mitt liv utan att jag varit medveten om det. Människor som har haft en mer eller mindre stor betydelse för mig. Människor jag faktiskt trodde och nu i efterhand inser hoppats på skulle märka att jag var på väg att försvinna ut ur umgängeskretsen. Människor jag nu inser att jag inte haft lika stor betydelse för som dem har haft för mig. Denna vetskap gör lite ont.

Fest igår med vänner, mina vänner... Trodde jag. Men jag insåg ganska snart att jag inte längre tillhörde denna gruppen, jag var "utanför". Jag insåg att jag inte känner mina vänner längre. När hände detta? Hur kunde jag tillåta det att gå så här långt?

rosa moln med mörka kantlinjer.....

Det blir inget Stockholm just nu, har fått extrajobb på ett slott i närheten så jag stannar kvar där jag är. Provjobbade i torsdags och har nu även jobbat lördag & söndag... Känns skönt att komma hem efter jobbet och vara trött. Känns skönt att se fram emot en dags ledighet när jag vet att jag har jobb inplanerat längre fram i veckan. Upplever även en enorm glädje när mina vänner spontant utropar "JAAA!" när jag berättar att jag kommer att stanna i Götet trots bristen på fast heltidsjobb. Känns väldigt bra att veta att jag har personer som stöttar och peppar mig hur jag än väljer att agera i en situation. Trots nytt extra jobb så är jag fortfarande "aktivt arbetssökande" så i fredags var jag på ytterliggare en intervju. Dock inte för det jobbet jag hade sökt, utan för ett jobb som egentligen inte finns ännu. Väntar med spänning på vad detta kan leda till om ifall att det blir av.

Under de senaste dagarna har jag fått sms av två personer som jag knappt hört ett pip från på hela sommaren. Den normala reaktionen vore att bli glad över den oväntade kontakten. Jag reagerar dock genom att med ögonbrynen höjda av förvåning undra varför dom hör utav sig till mig? Detta är knappast en sund reaktion vilket jag är starkt medveten om. Trots det kan jag inte sluta undra varför?