I lördags fick jag någon slags ångestattack, jag satt med telefonen och sms:ade med lite folk angående kvällens eventuella utgång. Jag var relativt taggad för kalas men helt plötsligt kom det en obehaglig känsla över mig och jag började hyperventilera och gråta hejdlöst. Gick som inte att få stopp på de. Bestämde mig för att att en kombination av ångestattack och alkohol inte vore någon bra idé och stannade därför hemma. Av någon underlig anledning blir det väldigt ofta kompis J som får vara lite av en psykolog för mig. Allt som oftast skickar jag något snyftigt sms å sen försöker han reda ut varför jag mår dåligt... Stackarn (jag tycker uppriktigt synd om honom). I lördags kom vi fram till nått om lugn i själen å förtryckta känslor. Gillar inte när han har rätt. Ibland önskar jag bara att jag kunde berätta allt, men vågar som inte släppa in någon riktigt så nära. Har någon konstig spärr, jag berättar allt till en viss gräns sen är det stopp... Fattar inte varför, de flesta av mina vänner skulle varken dömma eller förkasta mig för hur jag känner eller tänker. Nu får jag det att låta som om jag har värsta mörka hemligheterna men det har jag inte. Pratar bara om vanliga tankar å känslor. Så varför är jag då så rädd för att dela med mig av dem?
Försöker förövrigt fylla mitt år med saker att se fram emot, saker som gör mig glad.
*Theory of a deadman
*Påsk med familjen
*Bananas B-day!
*1:a maj
*Green day
*Metaltown
*Midsommar
*Sonisphere
*New York, LA, Las Vegas?
Herkules är en inte allt för bra Disneyfilm, men Skrik å Panik är grymma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar