"Help, I'm alive, my heart keeps beating like a hammer".. Ungefär så känns det, går omkring med en känsla av ångest och oro uppblandad med hoppfullhet och en enorm glädje.... Jag vet att jag egentligen borde vara ledsen för att jag numera är "ledig på obestämd tid", men det går som inte. Känner mig fri på nå vis, jag kan göra vad jag vill, när jag vill. Det enda jag behöver förhålla mig till är eventuella intervjuer med förhoppningsvis blivande arbetsgivare samt vissa möten med ams...
Spenderade helgen i Väröbacka hos herr & fru Nilssons kollektiv, det är så skönt att vara där. Det är en sådan kontrast från att vara i stan. Frisk luft, en trädgård som man skulle kunna gå omkring naken i utan att någon skulle se en. Man kan vara och göra precis vad man vill utan oron för att någon dömer en eller placerar in en i ett fack "sådan här är du".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar