Jag ställde frågan och fick det svar jag visste att jag skulle få, ändå blev jag chockartat ledsen och besviken. Jag visste ju att det skulle bli så, varför kan jag då inte hantera situationen? Jag ältar, jag vet att jag ältar, men jag kan inte släppa taget. Måste analysera, vända och vrida på det till det inte finns något kvar att vända och vrida på. Varför kan jag inte lära mig att hålla käften?
Jag står vid sidan om och ser hur min ”Göteborgs”-vänskapskrets faller sönder mer och mer, människor glider eller växer ifrån varandra, skaffar nya vänner eller återupptar gamla bekantskaper. Jag vet mycket väl att det är så det är och ska vara och dessa personerna verkar inte må dåligt av det utan snarare tvärt om vara gladare nu än innan. Kanske beror min obehagskänsla av att jag inte riktigt vet själv vart jag ska/vill ta vägen och därför känner mig utanför och bortglömd. När jag gick ut gymnasiet var den någon som sa att de vänner du har kvar om 10 år är inte de vänner du idag tror att du kommer ha kvar. Detta har hittills visat sig stämma, det har visserligen bara gått 7 år sedan dess men ändå. Detta får mig dock att undra vilka vänner jag har kvar om ytterliggare 10 år…..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar