Vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen men pallar inte med att hålla allt inom mig. Året började helt underbart och hade världens förutsättningar för att bli ett toppen år. Sen bara en vecka senare kändes det som om alla förutsättningar krasades sönder, ingenting som kändes viktigt innan känns viktigt längre. Det finns inte ens med på världskartan av vad som kan klassificeras som viktigt. Att se någon som alltid funnits med en och alltid varit frisk, kry och levt ett aktivt liv ligga stilla utan att kunna vare sig prata, röra sig eller öppna ögonen orsakar en så djup smärta. Vetskapen av att man inte kan göra något annat än att finnas där orsakar i sin tur en känsla av hjälplöshet och ilska. Helgen pendlade mellan glädje för att få vara med min familj och en hejdlös sorg över det som hänt. Med inställningen att allt kommer att bli bra, det måste det bli åkte bror och jag hem på söndag eftermiddagen. När far någon timme senare ringde och sa att de va över kändes det som om hjärtat skulle hoppa ut ur kroppen. Jag tappade med ens förmågan att kontrollera mig själv och började gråta hejdlöst. Vad ska man göra finns inget annat att göra. Bror säger efter en stund. "han har det säkert bra nu, han är nog på en löptur med Cassi så som han alltid va på Tjurkö". Så är det nog, det är i alla fall så jag kommer minnas honom...
De senaste dagarna har jag pendlat mellan att inte riktigt vilja inse att det hänt och stundtals på nytt insett att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. *ALDRIG* Jag kan inte förstå, jag vill inte förstå..... Allt skulle ju blir bra, han skulle ju bli frisk igen.. Det är kanske fjantigt men man inser vad som är viktigt och får ett helt annat perspektiv till saker och ting. Jag är evigt tacksam för att mina vänner är så stöttande som de är, utan dem hade dessa dagarna varit outhärdliga. Till helgen kommer far på besök, det känns bra han ska få många kramar och god mat.
1 kommentar:
Skickar en varm jättekram till dig! <3
Skicka en kommentar