"Kyss mig inte det kommer bara leda till nå't ont ändå"

Så blir jag sådär ledsen igen... När jag tänker på det blir det verkligt. Gillar inte att vara ensam, då tänker jag på det mycket oftare. Jag vill inte tänka på det, förnekelse fungerar för mig. Borde ta tag i mitt liv, borde göra något åt saken. Men jag vågar inte, jag är FEG! Jag vill och ändå så fegar jag ur... Mitt nya perspektiv på vad som är och vad som inte är viktigt här i livet har visat sig vara svårare än jag trott att leva upp till.... Ärlighet vara längst heter det, fast ibland kan det orsaka mer skada än nytta. Varför ska det vara så förbannat svårt! Är så otroligt förvirrad... Jag vet vad jag vil, jag är en driven person! Varför håller jag då på med detta velande?